bildflickan

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Zarah - 19 november 2013 22:30

  • Write about things that interests you, if possible. I you have an assignment in history around the 1700-century, dig yourself deep into a subject you want to know more about. If you like reading about war, read about which countries fought which. If you like fashion, read about the clothes and hats. If you like poetry, read up on writers and poets from the time. Find things that interests you and write about them the way you like.

  • Keep your teaches surprised. Write an essay with a blue background and light pink text. Write an essay on dark green background and beige text. Write an essay a purple background. Write an essay with another font than usual. Make the visual presentation a part of the whole thing and make it out of the ordinary. If you do it well, the thing will be remembered and so will you.

  • Change the way you look at assignments. If you are going to write about the second world war, try do it in a way that haven’t been done. Write a novel out of Hitler’s perspective. Write a letter from a civilian german. Write a poem dripping in facts. Write the whole thing in rhyme. If you are allowed to be free or there isn’t anything said about the way the thing is supposed to look, find a way you like to write.

  • Write fanfiction. Yes. Do. In short stories, one shots. Write m-rated parts. You may not want to include them when you actually turn it in but you should anyway write them. If you do not care for the teacher to know you have written ff, just change the names. Change small things that makes it impossible to relate to the actual thing you were writing about.

  • Illustrate. When having to do a timeline, don’t just put everything in the right order, make something out of it. Make bubbles coming out of a soap bubble wand and let the text fill the insides, make a solar system and write on the planets surfaces, make a road and every car have a piece of information written on them.

  • If you have an original story weave them into essays. When supposed to write about gay-rights through the ages, make the persons you have talk about it, make them show each other your sources and let them talk about it. Make one of them be more read into the facts and the other one ask questions.

  • Talk bullshit. If you absolutely have no interest in what you are going to take a side on, choose a side you would not hate to be connected to and just throw out arguments. You don’t have to agree with the fully, you just have to not disagree. Look from different angles and force opinions out of yourself. Read what others have thought and incorporate them.

  • Talk shit about assignments and teachers with friends, irl or on internet. Just do it. It makes you clear your head and it makes you feel better. You shouldn’t go around being angry all the time and when you have said you hate that fucking thing, it will be easier to do it. If teachers are doing a legitimate bad job though, talk to another teacher about it, your guidance counselor or your principal or whoever can help you. You have a responsibility but they do too.

  • Last but not least, put stuff in in time. Don’t ever be late. If you’re late once, it will be twice and then you are behind on everything and it will just make things worse. Even if you feel like the thing you have is crap and you don’t really think it’s finished and you haven’t done it all, put it in. It’s always better to have been on time than to have not turned anything at all in. You can always keep writing and turning your edited work in.

Av Zarah - 2 november 2013 18:36

Vi gömmer oss för gnistan men vingarna fattar ändå eld
Flamorna smeker mina fjädrar och redan är domen ställd
Glöden griper tag och vi hummar låten som aldrig blev klar
Vi brinner, älskling, du och jag, med all passion som vi har  

Av Zarah - 21 september 2013 20:56

 

Iina, bild från hel-looks.com


Alla klär sig i svart

(Och dom som inte gör det är det nåt fel på)

 

Jag var på stan en sväng idag och lade märke till en grupp ungdomar som stod bredvid mig när jag väntade på bussen. De måste ha varit ett par år yngre än jag och av sådär ofin vana började jag lyssna på deras konversation. Jag råkade också studera vad de hade på sig, alla tre ett par varsitt par tajta, svarta jeans som var sådär upprullade, svarta och mörka jackor och ljusa tröjor. Bruna eller svarta skor med breda klackar. De såg ut som vilken grupp oinspirerande tonåringar som helst. Det gick förbi en tjej på andra sidan gatan och de kommenterade hennes jeans, rent av började en diskussion om hennes jeans. De var rosa. Och det använder man ju bara inte. De var puderrosa, nästan sådär gråa som lite urtvättade, rosa byxor kan bli. Men nej, sådana byxor fick man inte använda enligt de jag tjuvlyssnade på och om man nu nödvändigtvis var tvungen så gjorde man det under sommaren och sommaren var ju slut. 20:e september är det alltså för sent för att använda rosa skinnyjeans, om du nu hade tänkt använda det någon dag. Jag blev lite förvirrad av deras statement, vad är det för fel att använda pittoreska byxor? Varför får man inte göra det när det inte är sommar?


Tio minuter senare kommer en annan människa gående på andra sidan. Ungdomarna bredvid mig har kommit över tjejen med de färgglada byxorna och jag lyssnar inte längre på deras samtal. De ser inte mannen på andra sidan men jag är säker på att ifall de gjorde det så skulle de genast börja prata om hans klädsel. Han är klädd i ett par överdrivet - titta här lägger jag redan in personliga åsikter för att förklara - i ett par kortkorta svarta shorts. Sådana där som tjejer, däribland jag, går omkring i hela sommaren. Men nu är det inte sommar, det är mitten av september och han är ingen artonåring. Han är medelålders med hund. Jag tänker att om de såg honom så skulle de såga hans outfit lika mycket som jag. Det ser gräsligt ut. Jag inser att de dumhuvudena som klagade på tjejens rosa byxor gjorde det för att de tyckte de var gräsliga. Jag tyckte inte det var det, för jag äger själv ett par, väldigt mycket mer skrikiga, neonrosa jeans som jag använde senast igår. Jag undrar om jag hade varit den som blivit uppmärksammad för mina byxor om jag hade valt att ha dem idag? Och jag undrar varför jag egentligen skulle ha diskuterat hans shorts med en kompis om jag nu hade haft någon tillgänglig? För jag vet att jag hade pekat och hon hade tittat och vi hade fnissat ikapp. För att han gick utanför vad som är normalt och använde ”för korta shorts för en kille”. Men är inte det hans val och preferens, precis som med byxorna?


En annan gång på stan var jag inne i en affär och köpte två linnen. Ett ljusgult och ett blaskigt blågrått. Inte värsta jätte shoppingen och inte så flippat som jag nog kanske hade velat, jag behövde helt enkelt ett par tröjor. Jag går fram till henne i kassan, lägger upp det jag ska handla och hon börjar småprata sådär som kassörskor måste när de jobbar i en butik med trevlig personal och det hon inleder med är:
- Åh, lite färgglatt nu till våren? Färgglatt. En sunkig gul och en blaskig blå. Är det färgglatt? Det är vad man använder för att liva upp och sätta färg på vardagen? Wow. Numera så går väldigt mycket i butikerna i neon och det är i alla fall vad jag kallar färgglatt, det är vad jag känner mig bekväm i och det som jag helst skulle vilja ha mycket mer av i garderoben. För visst ska man klä sig i det man själv tycker om att ha på sig? Men alla klär sig i svart och dom som inte gör det är det nåt fel på.


Jag brukar använda skor. Det brukar du också. Den enda skillnaden dock är nog att du brukar använda en vänstersko och en högersko från samma par. Det gör inte jag. Jag (och min mamma tillsammans) har cirka 9 par av samma billiga och enkla sko i olika färger. Vi har röda, gula, gröna, turkosa, rosa, blå, lila, blommiga, universum-färgade. Jag använder en röd och en blå. Eller en gul och en rosa. Eller en lila och en turkos, vilken blandning som helst bara jag tycker det funkar. Jag använder i stort sett aldrig två av samma längre. I min värld var inte det mer än en rolig grej från början, en rosa och en gul, piffa upp lite! Men efter bara några dagar av att gå omkring i det så kände jag att jag absolut inte ville sluta. Jag fick respons på två sätt. Antingen var jag Pippi Långstrump (som för övrigt, hörni, inte har två olika skor utan strumpor, check your facts) och folk tyckte det var roligt. Så var det också en jävla massa människor som började stirra på mig och mina skor. Jag tror inte jag fått någon direkt kommentar om dem som är negativ, men bara det att folk tittar en extra gång gör att jag vill fortsätta. Det är en sådan liten grej och folk ser ändå ner (punintended) på det. Helenan Bonham Carter fick en ”Worsed Dressed”-titel på Röda Mattan för att hon använde en grön och en röd sko. Inte för att hennes klänning var totalflippad och galen som de alltid är eller för hennes crazy-shit-bananas huvudbonad, nej, för det där med skorna det var en större grej, det var något som var konstigare än att vara konstig, det var något som ingen annan gjort förut.


Även om jag kanske inte tyckte att Carters skor just var det vackraste som funnits på jorden så ger jag henne en eloge för att hon använde dem. Det är ju en konstig sak i sig, att hylla någon för att de hamnade på sämst klädda listan, att ens hylla någon för ett klädval som inte är direkt överdrivet stort. Det känns dumt men på samma gång så känner jag att jag måste, för det gick utanför normerna, för hon trivdes i det och det är egentlingen det jag letar efter. Folk som klär sig som de vill utan att bry sig. Hennes svar till all press var något i stilen med att hon inte fattade vad som var den stora dealen och ärligt talat så håller jag med, vad är grejen? Det är ett par skor. En grön och en röd. People wear diffrent coloured shoes, get over it.

 

Men. Jag är en hypokrit i ett land full av hypokriter. Vi vill alla bli accepterade för de vi är, vi vill kunna ha en egen åsikt, vi vill att ingen ska titta snett på oss när vi klipper håret fem centimeter kortare än vanligt, vi vill kunna gå klädda exakt så som vi vill. Men om det kommer en tjej med lite för kort kjol eller en kille med leggins eller någon i topphatt, då glömmer vi bort att vi också skulle vilja våga gå så och börjar direkt prata negativt och nedsättande om personen i fråga. Skratta. Peka. Kanske i smyg, men ändå, vi tar ifrån dem rättigheterna som vi själva vill ha.

Over and out,
Zarah, 2013

 

Av Zarah - 16 mars 2013 09:49

   

eeeen sisodär 9 timmar kanske? meer? 

Starring: Adrian Rodriguez, Jack Harries, Finn Harries, Benedict Cumberbatch, Adam Lambert, Darren Criss, Tom Felton, Niall Horan, Ian Harding, Ian Somerhalder, Leonardo Di Caprio and Sebastian Stan. Fölk jag gillar. 

 

//zarah

Av Zarah - 9 mars 2013 12:00

For mistakes we made

For everyones lust

In colors we fade

In light we trust

 

From the rules we laid

From lovers till dust

It will never shade

It will never rust


//zarah, 2013

Av Zarah - 24 februari 2013 19:17


//zarah

Av Zarah - 29 januari 2013 21:23

- Did you know I was in love with you a year ago? He froze. He didn’t know what to say. In a blink of an eye, he felt uncomfortable, which was an odd feeling around her. She didn’t seem to notice his change of “mind-state” and just kept swirling her fingers around his neck chain.
- No, no... I didn’t know that... he said hesitatingly. She laughed a little without any sound. She left his chain and started to finger on his collar bones. He cleared his throat, tried to move around to feel less troubled and felt his cheeks getting warmer.

- I disguised it well then. I got head over heels every time we were together. Her hand stroke his chest and then moved it down to his abs. His breathing got strained and he took a hold of her wrist. She looked up and finally understood that he felt uncomfortable. In normal cases she would have given him a big grin, changed the subject and kept talking but this time she didn’t. She was quiet and they just gazed at one another. He felt strange heartbeats pounding in his chest. They were pumping too fast, too hard. She lifted her head from his torso, making her face become even closer then before.

- What are you doing? He asked with stumbling words. She looked at him like she hadn’t got a clue.

- Are we about to kiss? The words just slipped out of his mouth. She lightly shook her head.

- I have no idea, she answered quietly, are we? And then he was left speechless again. Did he want to kiss her? Some parts of him wanted to, some really didn’t. Mostly, he just felt insecure and confused. Like someone else had taken over his body, his fingers touched her cheek, he took his eyes off of hers and started to actually look at her face. He realised that she wouldn’t kiss him. If it would happen, it was on his initiative. Maybe they should? Just, so they had done it. Made sure, but no, no, they really shouldn’t. It would probably ruin their friendship. God, she was like a sister to him. Still, when they were lying there, on the floor, half naked and looking at each other, that feeling of her as a family member didn’t appear. He wet his lips, leaned slowly forward, pushed her chin up and yes, his lips met hers. They looked at each other a few seconds then he kissed her again but this time their lips met longer and not just once. They rolled over, she went lying on her back while he stooped with his upper body over her. He placed his hand over her hip and she put her hands around his chin. His mind were all over the place. What the actual fuck was going on?

 

A short knock on the door and his mother’s voice through it disturbed them.

- Hey,  guys, are you awake? If not, better get up now! They stared at each other, scared of the fact that his mother could walk in any second.

- No, no, we’re awake! He shouted and pressed his eyelids together, wishing with his whole heart she wouldn’t enter the room.

- Great, honey, I’ll be downstairs. Footsteps walking away and down the stairs. He breathed out and then fell down on his back next to her. They laid there for a couple of minutes, speaking no words, only staring to the ceiling.

- I just realized something, she finally said. He glanced at her.

- You did? Well, so did I. What did you realize? She remained quiet a few seconds more.

- I’m not in love with you anymore, she finally stated. They both sighed. She turned her head his way.

- What did you... realize? She whispered. He turned his head so their noses almost touched. He took a deep breath and turned to the ceiling once again.

- I really... I really am gay. And so they looked at each other again. As they had know one another for a long time, they just knew when the other one were about to laugh. This time was no exception and they could hold themselves exactly the same amount of time and then they just burst out laughing like two escaped maniacs. She hit him lightly in the head and he tickled her in her waist. She screamed and sat up. He followed and there they sat, giggling and smiling. She dragged him into a hug. It wasn’t awkward, not strained. They were just two friends hugging.

- Glad we made that very clear, she laughed and he shook with trapped laughter. He pushed her to the arm's length distance.

- Never again? He said smiling and she shook her head.

- Never again.

 

//zarah

Presentation


18, nyexaminerad icke-fotograf. Kreatör, fotograf, sömmerska, skrivare, och lite sådant.
Gilla mig gärna på Facebook:
facebook.com/bildflickan
eller kolla in min portfolio:
mee4ever.daportfolio.com/

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards